Ny präst i Ockelbo - Daniel Andrén

"Jag vill dela med mig av allt jag fått"

Lär känna Ockelbos nyvigde präst - Daniel Andrén

Ockelbos nye präst, Daniel Andrén, vet hur det är att fly från sitt hem och leva i utsatthet.
Som 13-åring kom han till Sverige från krigets Bosnien, med erfarenheter som gjort honom till en varm humanist.
”Vi är människor gjorda av kött och blod och inte av sten. Men vi börjar bli hårdare och hårdare mot varandra, och det kan jag inte förlika mig med”, säger Daniel.

Daniel Andrén prästvigdes i Uppsala 25 januari, och ”skickades” genast ut i stiftet på sitt inskolningsår.
”Jag hade turen att få komma tillbaka till Ockelbo som jag känner till, och som det är enkelt att pendla till eftersom jag bor i Gävle.”
Under utbildningen tillbringade han en sommarmånad här 2010, mitt under den kungliga bröllopsyran.
”Jag vet också att det är känt för båtar och skotrar. Och ost och kyckling”, säger Daniel som ser fram emot att få lära känna Ockelboborna ordentligt.
”Det är den stora förmånen i det här jobbet, att verkligen få möta människor i glädje och sorg, i deras egna sammanhang, på deras egna premisser”, säger Daniel.
Han kom för bara ett par veckor sedan, men sattes genast i arbete under högmässor, kvällsandakter och familjehögtider. Innan teologistudierna var han kantor i tio år, med sin senaste placering i Strömbro kyrka i Gävle.
”Så gudstjänstordningarna kan jag utan och innan. Men man ska ju lära sig andra saker också, som själavård, eller hur man håller barn som ska döpas”, ler Daniel.


När Daniel Andrén berättar om sin bakgrund går det en stark, röd tråd genom historien. Som hela tiden lett honom tillbaka till kyrkan och gjort gudstron allt starkare.
Han växte upp i en liten bosnisk stad som heter Zepce. Redan vid fyra års ålder sa han att han ville bli präst. När hans lillebror under en lång tid behandlades på ett sjukhus i en avlägsen stad, och hans mamma bodde med honom på sjukhuset i långa perioder, sökte sig Daniel till kyrkan som låg nära skolan.
”Det fanns en självklar plats för mig där. Jag var korgosse och med i kören. Jag var där nästan jämt.”
Lillebrodern dog, vid sex års ålder. Den respektingivande prästen i kyrkan kom hem på sorgesamtal.
”Jag minns hur jag skämdes och ville sjunka genom jorden när mamma sa till honom: ”Om jag visste var den där Gud fanns skulle jag kasta den största stenen på honom!”.
”Men efteråt har jag sett det som den största trosbekännelse jag hört. Hon förnekade inte Guds existens trots det hon varit med om”, säger Daniel.

Påsken 1992 hade Daniel sett fram emot länge. Helgen var inbokad med firande och mässor i kyrkan i Zepce, men när han kom hem på påskaftonens kväll kom hans far med beskedet: ”Vi lämnar Bosnien i morgon bitti.”
”Jag var förtvivlad. Det var ju påskdag nästa dag, den största kyrkodagen på året, och jag skulle vara i där klockan 8. Men mamma sa: ”Antingen åker vi alla, eller ingen”.
Det var då eller aldrig. Striderna kom allt närmare och bara någon dag senare skulle en lag träda i kraft, som tvingade alla män mellan 16 och 60 att anmäla sig för mobilisering. Daniels storebror skulle snart fylla 16.
”Vi trodde att vi snart skulle komma tillbaka. Men så blev det inte. Och under kriget förlorade vi allt vi hade lämnat.”

Familjen visste inget om Sverige, förutom att det fanns bekanta i Vimmerby. De tog sig till Linköping där de blev hämtade av sina vänner.
”Vi hade rest väldigt länge och var hungriga. Men vi fick inte köpa smörgåsar på järnvägsstationen för våra D-mark. Den stunden har etsat sig fast, mina föräldrars förtvivlan när vi inte kunde få mat”, säger Daniel.
Han har ytterligare två starka bilder av ankomsten i minne. Den ena är Linköpings stora domkyrkospira som Daniel fick syn på från tågfönstret.
”Då visste jag att det fanns ett hem även i Sverige. Jag kunde känna mig trygg för kyrkan känner inga landsgränser”, säger Daniel.
Den andra är de stora glasdörrarna som bara försvann när han satte handen emot för att öppna.
”Det var första gången jag såg dörrar som öppnade sig själv”, skrattar Daniel.

Efter en kort tid kom familjen till ett asylboende i Malmö, och skickades därifrån vidare med buss norrut.
”När vi steg av hörde vi skottlossning och många blev väldigt rädda. Men vi var vid nöjesparken High Chaparall. Ägaren ”Big Ben” hyrde ut stugor till invandrarverket”, berättar Daniel.
Efter sommarens slut flyttade familjen till Gislaved, där Daniels föräldrar och äldre bror bor kvar.
”I sjunde klass hade jag fullt upp med att lära mig svenska och gå i skolan. När vi gick i åttan skulle vi ha prao. Jag och en kompis stod inne hos syon med listan över praktikplatser. Jag kunde inte välja så min kompis blundade och satte ned fingret på papperet: ”Svenska kyrkan. Din kontaktperson är Ingemar Nilsson”.
Daniel blev lika aktiv i den kyrkan som i Zepce.
”Jag hade kyrkans unga; miniorer och juniorer. Och jag fick äntligen börja med orgellektioner, fick till och med egen nyckel till kyrkan. Det hade jag alltid drömt om.”
Cirkeln slöts när Ingemar Nilsson fick hedersuppdraget att assistera vid Daniels prästvigning i januari i år. 

Daniel Andrén är imponerad av Ockelbo kyrka och dess historia.
”Det är ju som en katedral! Och att det stått ett Gudsaltare på den här platsen sedan 1100-talet ger en hisnande respekt och en särskild kontinuitet”, tycker han.
Hans ambition som präst är inte att ”frälsa hela världen”. Det jobbet är upptaget, skämtar han.
”Men jag vill berätta så att andra åtminstone kan få en föraning av nåden och glädjen. Världen är mer splittrad än någonsin, men Gud finns där mitt i. Inte som en tanke eller känsla, utan helt påtaglig så att man kan känna det. Han har hållit mig under armen när jag vacklat eller velat vända mig bort från något svårt. Jag har upplevt det och fått det helt gratis och vill dela med mig”, säger Daniel.

av Elina Sorri
2015-02-19

VI FÖRKLARAR

I Ockelbo församling finns för närvarande tre präster: kyrkoherde Larry Wickman, komminister Christina Danielsson och pastorsadjunkt Daniel Andrén
En kyrkoherde är chef och arbetsledare i en församling, en komminister har en ordinarie prästtjänst och en pastorsadjunkt är en nyvigd präst som får handledning under sin första tid.