I Norrbo mår familjen Jonsson som bäst

I Norrbo mår familjen Jonsson som bäst

Varannan helg lämnar de Stockholm bakom sig för Ockelbo

Frank Jonsson har sina rötter i Småland, tillbringade sin barndoms somrar på Västkusten och bor i Stockholm. Men frågan är om han inte är lyckligast i Norrbo.
I alla fall är det svårt att tänka sig att han kan skina mer med hela ansiktet än när han tar emot och visar hur han och barnen Martin och Moa lever när de lämnar Stockholm bakom sig för att varva ned på landet utanför Ockelbo.

Med sin dåvarande sambo startade Frank i början av 2000-talet sin jakt på ett torp eller en gård att pyssla med.
”Det var faktiskt när jag tittade på Ernsts ”Sommartorpet” som jag fick upp ögonen för gamla hus”, skrattar han.
Sökandet började i Roslagen och fortsatte uppåt. När de kom i höjd med Ockelbo var det först ett hus i Åbrotorpen som lockade, men 2004 sa det ”klick” på släkten Forsbergs gård i Norrbo.
Huset från slutet av 1800-talet, hade omåttliga mängder av inneboende potential.


 

Frank har metodiskt, och med stor hjälp av sina föräldrar och bybor, bit för bit tagit fram och förfinat den gamla charmen; det som kunde bevaras finns kvar, och det som bytts ut eller lagts till har följt tidsandan; som den vackra glasverandan. Vinden är oinredd, förutom, som sig bör, en pigkammare som inretts sommarfräsch i vitt och blått.
”En period kittade jag fönster till klockan 3 på natten tre veckor i sträck”, berättar Frank och avslöjar att nästa projekt har med indraget vatten och badrum att göra.

Det bjuds på kaffe i gulprickigt finporslin som fyndats på loppis, och bullar och rabarbersaft, i skuggan under ett träd. Varma och lätta sommarvindar sveper in från åkrarna och ängarna som brer ut sig i oändlighet utanför staketet; Frank lägger ofta ut bilder härifrån på Facebook, ackompanjerade av lyckliga suckar i kommentarsfältet.
Moa, 9, och Martin, 11, visar runt i trädgården.
Bakom uthuset, som visar sig vara ett av Kopparfors gamla flyttbara stall, odlar de mandelpotatis i sitt eget land.
Vi konstaterar att det ser väldigt lovande ut för potatisen, medan Frank berättar hur Kopparforsstallet kunde packas ihop och flyttas vidare med timmerkarlarna till nästa hästjobb i skogen.



 

Frank har ingen häst i stallet. Det är fyllt av redskap och annat förrådsinnehåll i prydlig ordning. Däremot äger han 15 hektar skog i Norrbo, och anlitar helst Conny Bloms draghästar när timmer och ved ska köras ur markerna.
”Jag vill bruka skogen varsamt”, säger Frank, som är helnöjd med att fem av de 15 hektaren är gammelskog som biotopskyddats av länsstyrelsen.
”De blev lite förvånade över att jag var så positiv till det”, ler Frank.
Blomstrande rabatter, egen örtagård, ett välkomnande grindhål – och en studsmatta förstås – hittar vi också i trädgården.

Frank Jonsson har rötter bland de småländska glasbruken; men själv valde han inte den väg hans far och farfar gått som glasblåsare.
I stället blev han fritidsledare och jobbar på Nacka gymnasium i Stockholm, en skola med över
2 000 elever.
”Jag jobbar bland annat i en stor kafeteria mitt i skolan, deltar i stödundervisning och ordnar idrottsaktiviteter. Det är ett fantastiskt jobb, men det är oerhört skönt att hitta lugnet här som en kontrast till vardagen”, säger Frank.

Byborna är både driftiga och sociala, liksom Frank själv. Han har inte varit sen att engagera sig för Norrbos bästa.
”Grannarna var fantastiskt vänliga från första början, och sökte upp oss för att höra vilka vi är. Men vi anstränger oss själva också. Vi har varit med och rensat vid ån, byggt gemensam bybastu och jag sitter i styrelsen för Mobydalens turistförening”, berättar Frank.
”Det här att man bara tittar in hos varandra, utan att bestämma en tid, det gillar jag”, säger Frank.
Bybastun, ja. Den är en fantastisk skapelse en kort promenad bort vid ån, som döpts till ”Åasen”.
”Vi är elva familjer som gått ihop och hjälpts åt. Varje lördag är det bastu klockan 17. Och julaftonsbastu klockan 9! Här träffas vi, umgås, har fester och mår väldigt bra.”

Denna gång kan Martin och Moa stanna två veckor på sommarlov i Norrbo. Annars brukar de följa med pappa hit varannan helg.
Hemma i Årsta brukar Martin skejta när han inte går i skolan. Här i Norrbo är det motorer som gäller. Mot uthuset står minicrossen lutad, den brukar han köra på SMK Ockelbos bana i Langberget. Den gamla flakmoppen med Ockelbo-dekal på tanken är kul att kicka igång, och han hjälper gärna till när vedklyven går. Dessutom finns en fyrhjuling att ratta när de vill ta sig fram i skogen.

Moa har tagit hit en massa leksaker, och kompisar saknas inte heller. Hon räknar upp fler namn än det går att lägga på minnet när hon berättar om barnen i gårdarna runt omkring.
Om de ändå skulle bli rastlösa så är det inte längre än en bilutflykt till havsbad i Rullsand, äventyr i Falu koppargruva, eller en heldag på Leksands sommarland.
Skulle Frank sakna sitt västkustliv har han Saltharsfjärden i Norrsundet inom räckhåll, där han kan sniffa på tången och köpa färsk fisk.

 

Frågan ligger hela tiden på lut: Kan Jonssons tänka sig att flytta hela sin tillvaro till Norrbo?
”Inte nu, när barnen går i skolan i Årsta, men förmodligen senare. Jag ser absolut framför mig att jag någon gång skulle kunna slå mig ner här på heltid”, säger Frank.
”Jag pratar så gott om Ockelbo hela tiden så folk blir nyfikna och nästan står i kö för att komma och ta sig en titt. En kusin har köpt hus i Mörtebo, och jag vet många andra som är intresserade av att komma hit”, ler Frank nöjt.

av Elina Sorri

LÄS SOMMARMAGASINET

Reportaget är tidigare publicerat i magasinet "Sommar i Ockelbo 2016". 
Klicka här för att läsa magasinet som e-tidning, eller hämta ditt eget exemplar i Välkomstcentret vid torget i Ockelbo.